Recension
av Skojarna i örtagården, Arto Paasilinna
För tjock för sitt eget bästa
Jag har alltid haft svårt att ge upp en bok, hur tråkig den än är, innan jag läst hela. Det kan ju komma något överraskande på upploppet! Andra anser att en bok som inte håller kvar läsaren inte heller är värd hennes tid. I Skojarna i örtagårdens fall hade jag gjort klokt i att följa det senare rådet. Det blir inte spännande, och det finns inget upplopp. Efter att Arto Paasilinna kastat ut betet och läsaren nappat är resten av romanen ett långt, jämnt invevande av linan. Inga fnurror. Inga ryck. Det jämna surret från haspeln är sövande. Betet, säkerhetspolisen Jyllänketo som skickas på spaningsuppdrag till den ekologiska örtträdgården Renflackan, förvandlas från en lovande huvudperson till en obegriplig galenpanna.
Det är möjligt att jag är fel sorts läsare för Paasilinna, men efter ett tag tröttnar jag på de otroliga galna händelserna. När det absurda förlorar fotfästet i verkligheten blir historien ointressant. Den jämna strömmen av tokigheter ger mig känslan av att inget egentligen händer.
Historien driver skyndsamt karaktärerna framför sig som en skock får och ger intrycket av att författaren har bråttom att komma till slutet av boken. Karaktärerna är - tyvärr - slarvigt behandlade. Det finns en underliggande logik som är spännande, att figurerna följer sina egna lagar och obekymrat glider förbi samhällets normer. Och det finns något tragiskt i deras oreflekterade sätt att göra just detta som hade kunnat lyfta historien om det hade fått ta större plats. Som det är nu skulle Skojarna i örtagården nog mått bra av att åtminstone hållas kortare.
Mottagen: 26 februari 2012
Anmäl textfel
